310515

 
Mitt sommarlov började för en vecka sedan. Jag överlevde de allt för rutinerade rutinerna (dvs att ta samma fyra kurser i samma ordning åtta till femton varje dag) och lyckades undvika att bli underkänd. Jag lärde känna nya människor och hade ett minst sagt misslyckat förhållande i en månad. Jag överlevde ett skolår i det amerikanska bibelbältet. Det är inte riktigt över än, men det är på sin kant. 
 
Mitt riktiga liv, det med politiskt organiserande och picknickar och skogar och människor finare än några andra och alla mina tillhörigheter och tunnelbanesystem, känns så fiktivt. Mycket verkar ha förändrats. Det är lite läskigt, att återvända till något jag längtat efter så pass länge utan att riktigt veta hur det kommer bli. Min utbytesorganisation har skrämt upp oss med en mängd "ingen kommer bry sig" och "ingen har saknat dig" och "du kommer gråta på soffan"-historier, men jag vet att det inte stämmer. Jag vet att allt kommer falla på plats och lösa sig när jag väl kommer hem. 
 
Jag vet inte om det jag givit upp för att vara utbytesstudent har varit värt det. Jag vet inte om jag valt rätt land. Jag vet egentligen inte om jag är rätt person för den här typen av upplevelse. Jag vet att jag kommer romantisera mitt år här när jag väl kommit hem.
 
Ja, snart ska jag hem och skrika slagord på demonstrationer. Det är inte lång tid kvar nu. 
 
  
 

220515

New Orleans 2014 
 

Jag har försökt skriva det här inlägget så många gånger. Jag hittar aldrig orden. Hur ska jag uttrycka mig så att folk ska förstå? Hur ska jag kunna inkludera allt som är relevant till detta ämne; allt det som hänt mig under mina 17 år på jorden? Jag tror vi börjar från början.

 

Jag föddes sjuk. Jag är inte säker på vad det handlade om, men det var inget ovanligt eller farligt. Jag åt ingenting under dessa första dagar i mitt liv, och jag vet inte vilka teorier mina föräldrar har om detta men jag kan inte låta bli att tro att det på något sätt måste ha påverkat min relation till mat. Min magmun var heller inte färdigutvecklad, vilket kallas gastro-esofagal refluxsjukdom, något som sedan växte till sig och därav försvann sjukdomen. Magmunnen sitter mellan magsäcken och matstrupen. Är magmunnen omogen kan detta orsaka kräkningar som kan påverka barnet negativt; irritation, viktnedgång, sömnproblem och vad jag tänker prata om idag: att vägra äta.

 

Jag vet inte så mycket om min matsituation innan jag själv kan minnas, men jag ska tydligen ha vägrat äta mat när jag började dagis trots att doktorer lovat mina föräldrar att grupptryck skulle tvinga mig till detta. När jag började skolan gjordes det ett blått matschema med guldstjärnor för varje typ av mat jag prövade. Jag minns tydligt hur jag hade ätit morötter hemma och sedan kräkts upp dessa, men att min lärare inte trodde på mig och tvingade mig att äta morötter i matsalen. Det var ett ständigt krig. Jag mot personalen. Jag mot maten. 

 

Att äta hemma hos andra människor var jobbigt redan när jag var liten. Vad skulle mina kompisars föräldrar servera? Skulle jag kunna äta vad de lagade? Men jobbigast var nog när vi var hos min släkt. De tog sig friheten att skuldbelägga mig på ett annat sätt, och jag skämdes så mycket när min mamma lagade annan mat åt mig. Det kändes som att hela världen stirrade på mig. Varför ska du vara så envis? Varför kan du inte pröva nya saker? Varför kan du bara inte äta som alla oss andra?

 

År passerade. Måltider blev färre och färre.

Frukost, lunch, mellis, middag och kvällsmål blev

frukost, lunch, middag, kvällsmål.

Lunch, middag, kvällsmål.

Middag, kvällsmål.

Kvällsmål. 

 

I slutet av nian åt jag knappt alls. Frukost hade jag inte tid med, och för övrigt fanns det knappt någon frukostmat som jag kunde äta. Lunch gick inte heller; skollunchen funkade inte för mig. Mellis var jag för gammal för och middag försökte jag äta men det blev inte alltid så. På natten rotade jag runt i köket och försökte hitta något jag kunde äta. I sociala situationer var det värre, ofta försökte jag inte ens. Jag hade kommit till slutsatsen att min omgivning var bättre på att hantera att jag inte åt, i jämförelse med att jag bara åt specifika saker. Kanske kunde jag hantera detta bättre, jag med. Att inte äta hade ingen laddning hos mig. Det rev inte i mig, skapade inte panik eller ångest, ville inte få mig att fly långt, långt bort. Men när folk pekade ut vad jag åt och inte åt, då kändes det just så. 

 

I slutet av 2013 var jag i Danmark för att se bandet Tegan and Sara med mina jättefina kompisar. De åt på en mängd resturanger vars menyer jag inte hittade alternativ på, så jag åt inte. Jag vägrade fråga om vi kunde gå till en annan restaurang, eller om jag kunde gå någon annanstans efter att de ätit. Jag ville inte vara en börda. Jag ville inte bli dömd och utstirrad. Två dygn passerade innan jag blev meddragen till ett McDonald's. Det var inte mitt initiativ och där fanns det en meny som fungerade för mig. Jag kunde äta.

 

Sedan bar det av till USA. Det fungerade för det mesta ganska bra, i alla fall bättre än det gjort hemma. Men plötsligt åkte vi till New Orleans; fiskens och skaldjurens stad. Varför prövar du inte något nytt? Varför beställer du samma sak hela tiden? Varför vill du inte äta lunch? Mitt i all ångest och oro kom min vän inridandes i ett moln av glitter på en enhörning med sin nya upptäckt: selektiv ätstörning.   

 

Selektiv ätstörning (SÄ) är en erkänd diagnos i enlighet med DSM-V. Personer med SÄ har en extremt begränsad diet och exkluderar ofta hela matgrupper. Många äter bara inom en vit/beige färgskala och dras mot kolhydratsbaserad mat med högt energivärde. En person med SÄ svälter hellre än att äta något som den inte är bekväm med, eftersom det triggar en kväljreflex. Detta kan vara baserat på matens konsistens, lukt, smak och ibland till och med färg. Ingen vet säkert vad som orsakar SÄ, men forskare tror att det ofta är ett matrelaterat trauma som utlöser SÄ, såsom omogen magmun. 

 

Plötsligt var jag inte barnslig, kräsen, envis eller bortskämd längre. Plötsligt förstod jag hur allt hänger ihop och vad det handlar om. Varför jag inte kan äta den mesta maten, varför andra personer kunde tvinga i sig saker de inte gillade men inte jag, varför jag inte lagt den där matvägran alla sexåringar går igenom bakom mig. Jag har en förklaring, ett ord. Jag är inte ensam. Och framförallt handlar det inte om vad jag gillar och inte gillar, det handlar om vad jag kan och inte kan äta. 

 
MER INFORMATION OM SÄ FINNS HÄR!