310515

 
Mitt sommarlov började för en vecka sedan. Jag överlevde de allt för rutinerade rutinerna (dvs att ta samma fyra kurser i samma ordning åtta till femton varje dag) och lyckades undvika att bli underkänd. Jag lärde känna nya människor och hade ett minst sagt misslyckat förhållande i en månad. Jag överlevde ett skolår i det amerikanska bibelbältet. Det är inte riktigt över än, men det är på sin kant. 
 
Mitt riktiga liv, det med politiskt organiserande och picknickar och skogar och människor finare än några andra och alla mina tillhörigheter och tunnelbanesystem, känns så fiktivt. Mycket verkar ha förändrats. Det är lite läskigt, att återvända till något jag längtat efter så pass länge utan att riktigt veta hur det kommer bli. Min utbytesorganisation har skrämt upp oss med en mängd "ingen kommer bry sig" och "ingen har saknat dig" och "du kommer gråta på soffan"-historier, men jag vet att det inte stämmer. Jag vet att allt kommer falla på plats och lösa sig när jag väl kommer hem. 
 
Jag vet inte om det jag givit upp för att vara utbytesstudent har varit värt det. Jag vet inte om jag valt rätt land. Jag vet egentligen inte om jag är rätt person för den här typen av upplevelse. Jag vet att jag kommer romantisera mitt år här när jag väl kommit hem.
 
Ja, snart ska jag hem och skrika slagord på demonstrationer. Det är inte lång tid kvar nu. 
 
  
 



Kom ihåg mig?